Life In Short av Elisabeth B

Idag vaknar jag upp och kan nästan inte andas. Det känns som storm i bröstet. I känsloregistret är det översvämning, i huvudet blåser saker runt, står inte stilla en sekund, och en del försvinner också i kaoset.

Dagens huvudsakliga känsla är väl egentligen överväldigande nervositet. Imorgon, då är vi på väg.

Men det är också den där andra sidan. Skämssidan som det blir, såhär en dag innan man skall ut på vad som potentiellt skulle kunna vara ett av mina livs största äventyr, att hemlängtan sätter in. Redan…

Skäms. Skäms för att det regnar på andra sidan rutan, det är vid 7.30 på morgonen och att det mest spännande som hänt i Partille det senaste var när tv-programmet Mästerkocken drog igång sin tredje säsong för två dagar sedan. Skäms för att det är den världen jag kommer sakna. Skämdes när jag så förvirrat helt plötsligt tyckte att det var vackert här när jag gick en promenad härom kvällen. Jag hatar det här stället vintertid. Det är ju så det har vart under tio års tid. Hatar kylan. Hatar alla äckliga vinterkläder. Hatar snön mer än allt. Så jag blev förvirrad när jag gick ner för samma backe till mitt hus som jag går dagligen, och jag plötsligt hade en biljett till allt jag drömt om varje vinter (att upptäcka nytt, att bränna näsan i solen, att som största problem ha ett myggbett på foten) och jag tyckte att det var vackert här. Skämdes. Ha, det var väl ”bara” en tre månaders resa som krävdes, tänkte jag. För att jag skulle se den mörkblå natthimlen, tycka att alla ljusinklädda Svensson- stugor såg idylliska ut och att det var mysigt att gosa in sig i jackan där jag gick. ”Gosa in sig i jackan”? Vem är jag egentligen? Usch. Skäms.

Det är inte svårt att börja sakna när det finns så otroligt mycket att sakna bara. Jag är ju lite sådan. Känn allt, känn inget. Välj, punkt slut. Så nu saknar jag och jag saknar hela vägen. Inte typ min mobiltelefon eller mina skor (ännu…) men allt med hjärtan och värme. Min katt satt och stirrade på mig i en evighet i natt och det brukar störa mig något enormt. Jag puttar till honom så han ramlar ner från sängen och sticker iväg. Men (och föreställ er den här bilden i huvudet, det kan bli hur skoj som helst) nu låg jag och stirrade tillbaka på honom. Där han har halva sängen, och jag halva. Jag ligger nertryckt i mellanrummet mellan säng och vägg, och han brer ut sig bredvid min huvudkudde. Han ligger och spinner, och jag ligger och vakensnarkar. Jag lägger en hand under hans lilla katthuvud, och han lutar sig mot den och somnar. Så tänker jag jättemycket på honom, ända till jag saknar så mycket så det lägger sig som en kvävande sten i halsen och jag måste tänka på annat för att få luft. Men det är svårt.

Börjar tänka på hunden som snarkar och får hela huset att skaka på övervåningen. Som jag aldrig myst så mycket med som de senaste veckorna. Skall sakna att dra händerna genom hennes päls, sakna när hon somnar i mitt knä, sakna när hon bara är nära helt enkelt. Hon stor, klumpig och varm hon är.

Inte minst kommer jag ju sakna alla er andra. Mamma, pappa, Erika, Ellinor, mina vänner. Man kan ju tycka att vänner borde jag vara van vid att sakna efter de här åren när ni alltid skall ut och iväg. Jag har bara lite svårt vid att vänja mig vid att inte kunna ringa upp eller smsa om ingenting. Bara för att det gör mig så glad. Och familjen. Den där klumpen som lägger sig i halsen och känns som allt men antagligen inte är så mycket, tryckte på så det brände sönder under ögonlocken när jag skulle säga hej då till syster Erika häromdagen. Vi har ju vart ifrån varandra flera gånger om nu när hon flyttat, men. Jag vänjer mig bara inte så lätt vid att sakna.

Det hör ju såklart ihop. Nervositeten och saknad, hemlängtan. Jag har en gammal, gammal text från för längesedan och så skrev jag; andra delen av att sakna är att se framåt. Det ena går inte utan det andra, inte för mig i alla fall. Jag är väl inte den som bara släpper, och samtidigt längtar jag hela tiden efter nya dagar. Så lika mycket som jag sitter här och saknar allt som fortfarande finns omkring mig, så längtar jag. Det är ibland svårt att nå känslan, under allt annat som jag tänker på nu. Men när jag längtar så längtar jag så mycket. Tänk vad jag skall se och skratta och vad jag skall njuta.

Och tänk vad jag skall känna.
Allt eller inget. Väljer allt.